Bo Cavefors om Utplåning (1986)
Bo Cavefors (1935-2018) var en svensk förläggare bosatt i Malmö. Hans lundabaserade Bo Cavefors bokförlag (1959-1982) gav ut över 600 titlar inom skönlitteratur, politisk teori och filosofi. Bokförlagets utgivningar var kontroversiella men samtidigt idépolitiskt disparata. Efter att bokförlaget gått i graven startade Cavefors den ”anarkokonservativa” tidskriften Svarta Fanor. Så här skrev han i sjunde boken Rosor och ris om Bernhards sista roman Utplåning: ett sönderfall från 1986.
”Thomas Bernhards sista roman, Utplåning. Ett sönderfall, är en härlig berättelse, ett fantastiskt fantasteri späckat med lögner, överdrifter, sanningar och osanningar. Understatements är inte österrikaren Bernhards specialitet. I denna dokumentärroman om det hatälskade fäderneslandet kreerar författaren med bravur primadonnerollen som människo- och världshatare. Världen är den lilla bit på jordklotet som Gud överlåtit på entreprenad åt österrikarna: bördiga dalar och djupa skogar hopträngda mellan Donau och alperna. Detta Österrike, denna postkejserliga demokrati, lever högt och blir välmående på att vara nostalgiskt katolskt och oförbätterligt nationalsocialistiskt. Enligt Thomas Bernhard.
Thomas Bernhard och föraktar och hatar med samma ståndaktighet som fänrik Ståhls knektar, men skall man hata allt vad av hjärtat fylles, menar Arthur Schopenhauer, ja, då brister hjärtat.
Thomas Bernhards hjärta brast, faktiskt. Vad som blev kvar av kärlek är hans förälskelse i smärre delar av det österrikiska landskapet, framför allt de täta skogarna söder om Salzburg., samt människorna i detta landskap, ’bönderna och gruvfolket, arbetarna…’.
Annorlunda förhöll det sig med dekadenterna i Wien och den ’djävulskt enfaldiga’ wienska ’gemytligheten’. Gemytlighet är, skriver Bernhard, ingenting annat än ’ett tarvligt umgänge med livet’.
För Thomas Bernhard är detta att hata, ett fulltidsarbete. Bernhards litterära produktion är ett enda stort hatinvektiv.
Diktaren Paul Valéry skrev en gång att den som inte hatar kan inte älska. Också i denna bemärkelse är Thomas Bernhard en hatets klassiker. Genom allt detta hat till Österrike och till österrikarna går ett stråk av djup kärlek, och denna kärlek besvarades ganska omgående av de hatade när författaren äntligen avled 1989. Som så ofta sker blev den utstötte hataren tryckt till nationens mjölkstinna modersbröst sedan han personligen var ur vägen. Sanningssägare accepteras som sådana först när de ligger i graven. Asgamar älskar lik, det är bara så.
All denna hatets tristess kan blir ganska enerverande för utomstående, för de icke närmast sörjande, men den lättas upp av författarens galghumor. Bernhard betecknar sina verk som ’philosophisches Lachprogramm’, som filosofiska skrattnummer. Men ’lachen’ kan också betyda att skära igenom barken på trädet för att tappa det på kåda, att öppna de stängda portarna, att skära i samhällets varbölder.
Skratta kan man endast åt det oangenäma, skriver Bernhard. I romanen Utplåning finns ett av snitt där författarjaget avslöjar den litterära metod han skall använda när han ämnar ge ut sin anti-autobiografi; endast med hjälp av överdrifter slipper läsaren ha långtråkigt, existensen blir existensvärdig endast genom överdriften. Thomas Bernhard driver konsten att överdriva till oanade höjder och gör därigenom det obegripliga begripligt. Att han samtidigt klär sig i narrkåpa stör honom inte, ’det finns inget bättre än att vid hög ålder utnämnas till narr’.
Utplåning. Ett sönderfall. 460 sidor fördelade på två kapitel. Telegrammet och Testamentet. Berättarjaget är en medelålders förmögen österrikare som lever som privatlärd vid Piazza del Popolo i Rom och som berättar för sin elev och vän, anarkisten Gambetti, om filosofi, litteratur och liv, framför allt om sitt eget liv på föräldrarnas lantegendom i Wolfsegg, Österreich.
Wolfsegg är ett Österrike i miniatyr. Wolfsegg och människorna som lever där inkarnerar allt fult, ont och elakt som denna lilla mellaneuropeiska stat kan uppbringa. Allt detta skall utplånas, ’allt som är Wolfsegg, allt, Gambetti, förstår ni mig, verkligen och sannerligen allt’.
Romankapitlen är skrivna i ett sammanhang, utan avbrott, utan tankepauser, utan en chans för läsaren att tänka efter. Tempot är språngmarsch mot familjens och familjeegendomens undergång. Föräldrar och bror omkommer i en bilolycka. Wolfsegg tillfaller berättarjaget och hans båda elaka systrar.
Utplåning. Ett sönderfall, är Thomas Bernhards mest radikala verk, det sista, det stora, det allt överskuggande testamentet. De tidigare romanerna skådespelen, novellerna, är telegram, signaler om att den store liemannen närmar sig, döden, förgöraren som till slut, definitivt, totalt, skall skära bort allt ogräs, alla oförrätter, all orätt. I denna roman blottlägger Thomas Bernhard den småborgerliga värld han föraktar. Ut ur mörkret träder en kvinnogestalt, den ’stora diktarinnan’ (som dock ej är den diktarinna som gärna skulle velat vara det och som är det, dock ej endast i egna och i Svenska Akademiens ögon), lätt igenkännbar som Ingeborg Bachmann, den enda individ i denna roman som av Bernhard förskonas från självutplåning men som i verkligheten, bortom romanens värld, tar sitt liv.
Med denna sorgeroman firade Thomas Bernhard sin dödsmässa, ett rekviem för världens alla orättvisor, för all orätt som på nytt och på nytt vederfars redan slagna.
I ett sådant ödesdrama är ’allt skrattretande’, också döden, säger Thomas Bernhard i tacktalet när han, så tidigt som 1968, tilldelades Österrikes Stora Statspris.”
ur ”Bernhards rekviem – För all världens orättvisor” i Rosor och ris, Svarta Fanor, sjunde boken, Umeå: h:ström – text & kultur. Texten skrevs ursprungligen för Barometern 22 november 1993.